Saknar min mamma...
Min mamma blev sjuk på våren 1992 och dog den 12 juli samma år. Hon blev 47 år (skulle fyllt 48 lite senare i juli). Allt började i februari med att hon började få ont i magen men hon fick för sig att hon inte tålde mjölk osv. Till slut sökte hon läkare iallafall och då var det mitten av april, den doktorn trodde på magkatarr eller magsår och skrev ut en massa tabletter för det, de tog även ett HB (blodvärde) och det var superlågt (58!) men ingen annan reaktion än att det var konstigt att hon var på fötterna. Det hör även till saken att det inte fanns nån journal på henne på VC så hon var ju inte en person som sökt för det ena och andra precis.
Några dagar senare på påskafton så var hennes smärta fruktansvärd så pappa körde henne till akuten, där ifrågasatte doktorn om hon verkligen hade så ont som hon sa...(jag ångrar än idag att jag inte anmälde den läkaren men jag har hans namn och träffar jag på honom så ska han få veta att han lever), han var så nonchalant. I slutet av april blir hon inlagd på sjukhuset och undersökningar görs, bla skulle dom göra en gastroskopi...men läkaren får inte ner instrumentet vid första försöket men säger. joodå det ska gå men icke då, det slår stopp igen. Då beställs det en röntgen istället och senare en datartg.
Mamma körs även till Göteborg för undersökning och ev operation men skickas snabbt tillbaka med beskedet att dom inte kan operera. Efter diverse turer så får vi besked den 15 maj att mamma har cancer i så gott som hela magsäcken och långt upp i matstrupen och att det inte finns nåt att göra. Ha ett så bra liv du kan sa doktorn, mamma undrade bara om hon kunde få jobba (arbetade som lekisfröken och hade vår store son just detta året). Det blev inget mer jobb utan det gick fort utför, jag som var barnledig med minste sonen försökte såklart vara där varenda dag, nåt som jag är glad över nu.
Minns att mamma sa: Nu är vi inte ledsna utan nu ska vi vara glada den tid som är kvar!
Hon var den starkaste av oss alla...Jag är så ledsen över att mina barn inte fick ha kvar sin underbara mormor.
PS. Ett sorgset och tungt inlägg men det måste ut ibland...
Så jobbigt att mista sin mamma så tidigt i livet! Mina ögon är tårögda nu...vad fint att du kunde få så mycket tid med din mamma in i det sista :)
Det var kloka ord av din mamma!
Kram
Jag vet inte vad jag ska säga det är så hemskt det ni varit med om, jag håller med tjejen som skrev överst, jag har också tårar i ögonen. På samma gång blir jag arg, vilken läkare som behandlar sjuka människor på detta viss det är ju inte klokt, de borde inte jobba men människor.
massor med kramar till dig
// Lisbeth
Ja, det måste ut.
Saknade är att man aldrig kan ringa och fråga saker, man kan inte ringa och berätta om barnbarnen. Jag förlorade min mamma -06 efter 8 års Alziemers.
Kramar
Lite omtanke och empati är aldrig fel.
Och jag känner med dig.
KRAMISAR
Jag vet... saknaden går aldrig över, vilket beror på att hon var så älskad, eller hur? Tack för titten hos mig, kul att du nappade på en av mina ideer! Får se om det blir verkligehet en dag! Kramiz M
Inte kommer man över att ha förlorat någon som står en nära, men så småningom blir det ändå hanterbart och man går vidare. Din mammas historia är förskräcklig, svårt att förstå att hon inte var sjuk längre. Jag hoppas hon fick vara smärtfri.
Kram.
Du! Man får skriva sorgsna inlägg också!!!
Det berör och jag läser mer än gärna och blir berörd.
Varma tankar till dig och jag förstår att saknaden efter lilla mamma är stor.
Muttrar över att hon inte blev tagen på allvar när hon väl sökte vård!
Kram!
Visst är det så... Hoppas du tror lite som jag, att de vi älskat och mist, ändå finns med oss, fast vi oftast inte kan se dom... Gonatt kramiz M
kram
synd att de inte kan ta folk på allvar som söker vård... allting i magen är inte magkatarr!
fint skrivit men även sorgset.
en stor kram till
Härligt att du känner det.... visst är det en trygghet? jag brkar prata med min mamma då och då... hör visserligen inga svar, men jag är nöjd ändå! Kramiz M
God förmiddag Maud!
Ja, jag bor i Kil som ligger 2 mil från Karlstad. Vilket lag kommer du hejja på då :) FBK! hoppas jag hahaha!
Hej :)
Maud, du måste registrera dig här så ska jag lära dig att använda det för det är en sjukt smidig tjänst! ( http://www.bloglovin.com/welcome.php )
å käraste du att förlora sin mamma så tidigt ...så förfärligt...jag förstår att din sorg och din saknad är stor och tung...jag saknar min pappa också hela tiden..det är två år sedan och han var gammal ...men ack den saknaden....kramaromdig gör britten
sorry att jag inte kunde komma. men jag tror inte du ville ha mig där..hihi..
jag kollar i katalogen som lene tar med sig, så ringer jag dig. hoppas dom har några erbjudanden..
vi hörs!
kram tove
Min fina änglavän.....sorg är något vi önskade att vi inte hade i våra liv eller hur1? Likafullt kommer den på besök ibland.....vi har alla rätt till vår egen sorgeprocess, finns inga rätt eller fel!! Tack för att du delar med dig!! Miste min pappa när jag var 17år. Vi har våra änglar du och jag både på jorden och någon annanstans, det är så vi får tänka på dem, som fina änglar som vakar över oss. Många långa, varma änglakramar till din min fina Ängel
ojojoj...inte bra om du har alla signalerna, vilket jag i stort sett har själv...då kör vi igång då!! Vi börjar nmeditera! NU!!
Tack!
Det var snällt sagt:-)
Här måste du ju tävla!
http://booble.blogg.se/2009/january/tavling-marimekko-iittala-skal-mini.html
:)
Jaa det är inte lätta att jobba inom vården nu, jaa, inte nånstans egentligen. Det är tufft! Men när man jobbar med männsikor... Det är svårt att stressa ihjäl sog samtidigt som man ser att de gamla inte mår bra av detta .... Kramiz M
Jag lider med dig och jag kan säga att jag vet precis hur du känner.
Konstigt nog så har vi upplevt lika situationer.
Min mamma fick också magcancer 1981 och dog 1982 i en ålder av 37 år.
Då var jag bara 14 och min bror 10.
Nu när en annan är äldre så är saknaden fortfarande ohyggligt stor och man tycker att det är synd att hon inte fick uppleva sina barnbarn mm.
Men de finns ju alltid med en ändå tycker jag och saknaden ska ju alltid finnas där.
Det visar ju bara hur mycket de betyder för en.
Jag tänker på dig vännen!
Ha en bra dag!
Kram Di
Det är ofta jag tänker på Inga... jag minns så väl den lilllllla lilllla fågeln som satt så nära oss på bordet då vi fika strax efter begravningen....visst var den speciell och har betytt en del för mig, men jag har aldrig kunnat acceptera att hon inte finns med er längre...vrf är livet så orättvist ???
Hej Maud!
Vad fint du skrivit om din mamma och hennes tid. Jag förstår inte hur någon människa kan vara nonchalant så som du skrev det!
Det är så skönt att få skriva av sig, det gör vi rätt i du & jag.
Kram från Evelin
Glömde skriva att du gärna får lägga till på din blogg, fortsätter gärna att läsa det du skriver
Evelin
Jag kommer i håg Inga så väl...
Hennes leende, hennes skratt.
Sista gången jag såg henne var på ett plastparty hos er den våren. Det var då jag fick reda på att hon var sjuk. Visste dock inte ännu hur allvarligt. Senare hemma i Gbg fick jag veta. Satte mig då ner och började skriva ett personligt brev till henne.
Jag ville trösta, uppmuntra. Jag ville dela med mig av det jag läst och lärt mig från studier i mänsklighetens äldsta bok, bibeln. Saker som gav mig hopp.
Förklaring till varför vi blir sjuka och åldras. Hur det beskrivs att när vi dör är vi inte längre medvetna, har ingen smärta. Att om vi dör, har vi i framtiden möjligheten att komma tillbaka till liv igen. Förenas med våra älskade. Ett liv med perfekt hälsa. En dag utan allt sorgligt vi upplever i dag. Inte i en distant himmel, utan här på denna vackra jord.
Jag ville så gärna att hon skulle läsa det...men tyvärr hann jag aldrig skicka det...
Jag är så ledsen Maud, att din mamma dog. Jag är så ledsen Maud, att jag inte varit en bättre vän när det gäller din sorg.
Men jag vill att du ska veta att jag bryr mig och jag är glad och tacksam att du har så många fina minnen av henne.
KRAMAR, E.
